Tillbaka till verkligheten
Idag är det onsdag och det är tre dagar sedan jag lämnade Sverige där jag både jobbade och hade lite ledigt.
Sverige var otroligt grått och kallt men värmdes av de alla underbara människorna där! Jag insåg hur jag har blivit bortskämd med vackert väder men som jag saknar min familj, släkt och vänner!
Kalifornien skulle vara fulländat om familjen även bodde här! Man skulle kunna tro att jag vänjer mig vid att bo så långt bort men det blir värre varje gång. Det känns som att jag inte kan andas så fort mamma lämnar avgångshallen på Arlanda och tårarna sprutar som om ögonen vore en vattenkran! Som jag sa till min stackars frustrerade man som inte vet hur han ska trösta mig: Det känns som att för varje gång jag skiljs från familjen som att jag åldras minst fem år.
Vi måste komma på någon slags lösning! Jag önskar såklart att föräldrarna kanske i alla fall kan bo här halvårsvis!
För att lätta upp stämningen: Här i Kalifornien möttes jag av en man som saknat mig jättemycket och svärmors hembakade Snickerdoodles (Det är typ som mördegskakor rullade i kanelsocker), värme och sol och intensivt jobb hos Maria. Igår kväll var jag så trött att det kändes som att jag var dyngrak! Allt bara snurrade och jag gick hem tidigt från min kyrkklass! Fick låna Solsidan av Maria som alla pratar om där hemma som jag började titta på. Inte så att man skrattar ihjäl sig men ok. Kanske det blir bättre lite längre in eller?
Nu är det 27 grader och jag sitter på Starbucks i Mission Viejo och har adresserat idolkort till Maria. Snart ska jag hämta hundarna som har varit och blivit klippta och tvättade.
Längtar tills imorgon då jag ska hälsa på en av mina bästa vänner (helt klart min BFF här i USA) Stacy! Hon ska laga koreansk mat till mig och så ska vi dricka vin och catch up!
Hej på er!
Sverige var otroligt grått och kallt men värmdes av de alla underbara människorna där! Jag insåg hur jag har blivit bortskämd med vackert väder men som jag saknar min familj, släkt och vänner!
Kalifornien skulle vara fulländat om familjen även bodde här! Man skulle kunna tro att jag vänjer mig vid att bo så långt bort men det blir värre varje gång. Det känns som att jag inte kan andas så fort mamma lämnar avgångshallen på Arlanda och tårarna sprutar som om ögonen vore en vattenkran! Som jag sa till min stackars frustrerade man som inte vet hur han ska trösta mig: Det känns som att för varje gång jag skiljs från familjen som att jag åldras minst fem år.
Vi måste komma på någon slags lösning! Jag önskar såklart att föräldrarna kanske i alla fall kan bo här halvårsvis!
För att lätta upp stämningen: Här i Kalifornien möttes jag av en man som saknat mig jättemycket och svärmors hembakade Snickerdoodles (Det är typ som mördegskakor rullade i kanelsocker), värme och sol och intensivt jobb hos Maria. Igår kväll var jag så trött att det kändes som att jag var dyngrak! Allt bara snurrade och jag gick hem tidigt från min kyrkklass! Fick låna Solsidan av Maria som alla pratar om där hemma som jag började titta på. Inte så att man skrattar ihjäl sig men ok. Kanske det blir bättre lite längre in eller?
Nu är det 27 grader och jag sitter på Starbucks i Mission Viejo och har adresserat idolkort till Maria. Snart ska jag hämta hundarna som har varit och blivit klippta och tvättade.
Längtar tills imorgon då jag ska hälsa på en av mina bästa vänner (helt klart min BFF här i USA) Stacy! Hon ska laga koreansk mat till mig och så ska vi dricka vin och catch up!
Hej på er!
